Enrådighetsmyndighetens fall

FRA är i sin styrelseform en myndighetstyp av den form som regeringen eftersträvar - enrådighetsmyndigheten utan egen styrelse. Men frågan är om idealet med enrådighetsmyndigheter nu inte fått sig en rejäl knäpp genom FRA:s hantering av sin egen kris.

Per Gudmundsson på Svenskan är inte nådig i sin kritik av FRA:s generaldirektör när han idag skriver:

Det är svårt att avgöra vad som är mest pinsamt att se. Att generaldirektören för FRA, i brist på politiskt eldunderstöd, går till pressen för att motivera sin egen myndighets utvidgning, eller att han begår politiskt och medialt självmord genom att påstå att en av hans åsiktsmotståndare begått ”yttrandefrihetsbrott”.

Kanske kommer den bristfälliga mediahanteringen vid FRA få regeringen att behöva tänka om när det gäller den politiska vilja man har att förändra den svenska myndighetstraditionen. Regeringen har nämligen en klar ambition om fler så kallade enrådighetsmyndigheter. FRA är sedan gammalt just en sådan enrådighetsmyndighet. Detta innebär att myndigheten saknar styrelse och att den leds enbart av myndighetschefen, i detta fall en generaldirektör. Länsstyrelserna blev till exempel vid årskiftet enrådighetsmyndigheter.

Om FRA haft en styrelse där företrädare ockå för oppositionen fanns hade det funnits politiker som varit tvungna att försvara den egna myndigheten i det egna partiet men också i den allmänna debatten. Därigenom hade inte generaldirektören behövt eller en fått köra rena soloracet.

Förre statsrådet och förutvarande landshövdingen Bengt K Å Johansson (s) pekade på SvD Brännpunkt den 21 november 2007 ut finansmarknadsministern Mats Odell (kd) som ingenjören bakom kursändringen i den svenska förváltningstraditionen.

Jag har under en längre tid funderat på vad det är som gör att FRA hamnar så snett och att de borgerliga politikernas utryckningar till undsättning blir så tafatta. Kanske måste man ge Bengt K Å Johansson rätt när han skriver:

Än sen då? Är det något att sörja över att styrelser som haft föga makt försvinner?
Ansvarsförhållandena blir klarare och kostnaderna dessutom lägre, hävdar regeringen. Och säkert finns det en och annan verkschef som välkomnar att styrelserna försvinner. Styrelsesammanträdena har tagit tid och ledamöterna har
ställt frågor och framfört krav.Men styrelserna har varit viktiga led i det svenska sättet att förankra principer och beslut brett i det svenska samhället.
Representanter för organisationer, folkrörelser och näringsliv har där getts möjlighet att följa en verksamhet långsiktigt samtidigt som besluten vid myndigheten har fått en djupare förankring.För myndigheten har det inneburit att synpunkter och betraktelsesätt kommit utifrån, in i den avgränsade myndighetssfären.Verkschef och verksledning har fått del av andras erfarenheter, ibland fått en motbild att läsa av. Och styrelsen har kunnat slå larm om verksamheten gått snett ­eller om allt inte har stått rätt till.

Ännu mer vämjeligt blir det om man drar sig till minnes hur borgerliga företrädare innan valet 2006 ondgjorde sig över myndighetschefer som deltog i samtalet på till exempel debattsidorna. Om detta skrev jag i blogginlägget "KU-ledamot slirar på regeringsformen"den 22 juli 2006.

Bloggar om FRA-lagen, FRA