2007-04-01

Till folkpartiets försvar

Fälldin
Ett tråkigt inslag i partipolitiken är att partipolitiskt frälsta har en tendens att förlöjliga sina motståndare. Exemplen är många och vi är många som minns hur både socialdemokrater och moderater hånade centerledaren Torbjörn Fälldins långsamma och eftertänksamma sätt att tala. Både från höger och vänster verkade det finnas ett intresse att framställa honom som mer eller mindre debil. Så otroligt lågt och orättvist mot en politiker som minst av allt var mesig utan som rakryggat stod för sin övertygelse.

Palmehatet
Ibland går det över gränsen och ett odefinierat hat infinner sig och här är väl den patologiska fixeringen i avsky mot Olof Palme en väl dokumenterad inställning hos vissa högeranhängare. Ett gränslöst hat som möjligen ändade Olof Palmes liv.
Subtilt förakt
Men ibland kan förtalet och schabloniseringen vara mer subtilt och jag ska nämna två exempel som gäller folkpartiet tiden före Leijonborg och Björklund.

Birgit Friggebo och We Shall Overcome
1991 och 1992 utförde den så kallade Lasermannen ett mord och ett flertal mordförsök mot personer med utländskt utseende eller bakgrund. En stor oro bredde ut sig bland invandrargrupper och dåvarande statsministern Carl Bildt besökte den 5 februari 1992 Rinkeby Folket hus vid ett stormöte tillsammans med den folkpartistiska invandrarministern Birgit Friggebo.

Mötet handlade om rasism och främlingsfientlighet och mötet blev av förklarliga skäl lite oordnat och upphetsat. I denna upprörda stund försökte Birgit Friggebo lugna deltagarna genom att på svenskt manér uppmana alla till att instämma i allsång.

Birgit Friggebos goda uppsåt misslyckades och jag tycker att det är tragiskt att vi 15 år efter denna händelse gör oss lustiga över Friggebo. Effekten blir att vi glömmer det otroligt allvarliga hot som Lasermannen utgjorde. Genom kvalificerat polisarbete kunde John W. A. Ausonius gripas och han har nu avtjänat drygt 13 år i fängelse.

Likaså glömmer vi att We Shall Overcome är en protestsång som bär en stark symbolik för medborgarrättsrörelsen i USA.
FRiggebo borde hyllas som en person som verkligen gjorde något.

Ekot den 5 februari 1992

Att vara liberal är att vara kluven
Höger- och vänsterpersoner försökte under lång tid elliminera folkpartister genom att raljera över ett uttalande av Gunnar Helén (Folkpartiets partiledare 1969-1975) - Att vara liberal är att vara kluven. Sentensen skulle antyda att folkpartiet var ett parti som inte tog ställning i sakfrågor. Men vad Gunnar Helén egentligen sa var:
Att vara liberal är att vara kluven. Att ständigt föra argument åt två håll, vare sig nu debatten utkämpas inom en själv eller på offentlig plats. Att vara liberal är att mot en sorts människor försvara det som man nästa dag måste angripa hos en annan. Det kan inte gärna vara lätt för någon att vara en ärlig liberal. Det kostar på att i snart sagt varje kulturell och social fråga bilda front åt två håll – och dessutom se till att de båda frontlinjerna sluter sig till en hållbar helhet.
Detta uttalande var alltså ganska begåvat om man nu orkar ta sig till källan. Men de som fäller svepande föraktfulla omdömen tar sig sällan till källan. Ett flagrant föraktfullt och urkorkat exempel från ett framgångsrikt kommunalråd hittade jag i bloggosfären alldeles nyss. Men det återkommer vi med under nästa vecka. Karlen ska ju ha chansen att tänka över sitt blogginlägg.

Andra bloggar om: ,

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag börjar bli gammal. Allt var mycket enklare när det bara fanns konservativa, liberaler och socialister ;-)

Per Westberg sa...

Maria
Televinken var partipolitiskt obunden tror jag.

Anonym sa...

Det var ju ett sådant där jättesnällt inlägg som man inte bör opponera mot om man har någon som helst självbevarelsedrift. Dvs. även om man innerst inne tycker att Fälldin inte direkt utmärkte sig för någon intellektuell briljans eller att Friggebo uppträdde otroligt naivt i den där speciella situationen så är det väl bäst att i snällhetens namn hålla tyst: båda är ju för övrigt borta ur rampljuset.

Men det där med att vara kluven har jag grubblat över. Jag vill inte säga att Heléns uttalande i sin helhet gjorde saken mycket klarare men å andra sidan har jag aldrig uppfattat uttrycket som speciellt negativt. Det är väl bra, och i politiken mycket sällsynt, att man inte är tvärsäker och kanske har en delad uppfattning i många frågor stället för att se allt i svart och vitt? Politiskt tacksamt är det väl inte men sympatiskt och det kan väl också löna sig i det långa loppet. Till slut måste man ju välja sida men då har man åtminstone tänkt igenom saken. Annars är det ju som regel så att man automatiskt tycker att allt som kommer från motståndarsidan är dumt.

Ett mycket vackert exempel kan vi se just nu när en del liberaler inte vet om man skall tycka illa om EU:s förslag att begränsa roamingavgifterna (eftersom det är ett slags priskontroll) eller om man tvärtom skall gilla det efter som det innebär ett förstärkt skydd för konsumenterna.

Det finns argument för båda ståndpunkterna.

Sen tycker jag att Palmehatet inte hör hemma i exempelsamlingen eftersom det ju var -som du ju också skriver- patologiskt. Det är en annan sak.

(En sak som inte hör hit men som jag ofta underat över: vad betyder egenligen "kyrkoordnaren"? Är de samma som "kyrkstöt" eller vad betyder det?)

Vänliga hälsningar